Det där lät lite mer dramatiskt än det är. Men faktum är att jag har fått en riktig läxa att lära mig. Efter några veckors vila, eftertänksamhet och filosoferande över livet och jakten på lyckan kan jag nu konstatera att jag känner mig lite mer harmonisk, men framför allt kan jag relatera med lugn inför mina E4-tankar. Nu liknar de mer en riksväg.... Förklaring; min kloka terapeut Sara liknar aktiviteten i hjärnan vid E4:an, tankarna forsar fram i 180 och det finns inte en chans att sänka hastigheten - istället blir det panik och fler sömnlösa nätter.
Det är en lång process och en resa som jag än så länge bara påbörjat.
De rent fysiska symptomen verkar hålla i sig. Till exempel kan jag inte dricka alkohol längre. Trist kan man tycka, jag som har haft "Öl byggde denna vackra kropp" som livsfilosofi i många år. Vad som händer när jag intar alkoholhaltiga drycker är alltså inte att jag börjar joddla "bomber och granater" i värsta Kapten Haddock-anda, utan att jag får blixthuvudvärk och blir helt slut i ett dygn minst. Det är dock inte värre än att jag dricker lättöl istället - inget konstigt med det!
Det andra som skiljer sig mot "förr" är att ljud och ljus kan vara jobbigt om det kommer i alltför stora portioner. Exempel: gårdagens R.E.M-konsert. Men konserten var bra, och Michael Stipe är en riktigt cool kille. De spelade "At my most beautiful" vilket kan bota vilken depression som helst, det enda jag saknade var "Nightswimming".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar