Hyllningsbrev till Storis

Vi fick en uppgift av Storis lärare. Storis är mitt stora barn som precis gått ut första klass. (Mitt lilla barn, Lillis, fyllde igår 6 år, hå hå vad tiden går...)

"Kära föräldrar! Vi har haft en liten tradition att alla skolbarnsföräldrar skriver ett personligt brev till sitt barn inför läsårets slut...." osv.

Det är en jättebra idé tycker jag. Som att hålla ett hyllningstal till någon som fyller år på en fest till exempel. Fast så klart ännu mer personligt - till ditt BARN.

Lätt som en plätt var också något som for genom mitt huvud - jag gillar ju att skriva och formulera mig i största allmänhet och håller hyllningstal till mina barn gör jag titt som tätt. I alla fall minst tre gånger om dagen. Minst.

Men vad svårt det var att komma till skott och skriva det där brevet! Det blev så högtidligt att jag fick skrivkramp. Uppmaningen från lärarna låg där och väntade, men det blev inte av att jag satte mig ner och skrev. Och Pärlanson är inte att räkna med i dessa sammanhang - han är jättebra på att formulera sig, han skyller på att han har dyslexi, men det påståendet är lika befängt som att han skulle vara arbetarklass, för att han en gång i tiden jobbade på bygge, eller hur det nu var. Bygga är han bra på i alla fall. Men bättre på att bygga hus än meningar. Så det blev jag som skrev brevet. Och det blev värsta hyllningstalet så klart!

Så nu kom skrivlusten igång - kanske blir lite fler inlägg här! Läste just på aftonbladet.se att blogga fungerar som terapi - kolla här: http://www.aftonbladet.se/kropphalsa/article667803.ab . Det visste jag ju redan i och för sig, men låt oss nu befästa det. Blogga mer - deppa mindre!

God natt!