Smaklöst är bäst!

Nu är det jul igen och julmaten är lika god som vanligt, dvs det JAG gillar - det är inlagd sill, prinskorv, skinka, leverpastej, ja, allt möjligt faktiskt - inget konstigt med det! Men det händer så här i juletid att man får tillgång till lite god och exklusiv choklad, idag kom en god vän förbi och tackade för lånet av gräddfilen och som tack fick vi en fantastisk liten ask försedd med sidenband och fylld med utvalda praliner. SNYGGA praliner, otroligt inbjudande. Men, och det här är verkligen en brist hos mig - jag smakade på två av dessa, och den ena smakade chili och lime tror jag, den andra smakade nybakta bullar, dvs kardemumma! Först den tredje biten smakade vad jag tycker en pralin ska smaka, nämligen ren choklad! Jag är smakkonservativ, inte bara när det gäller choklad, utan i största allmänhet! Jag tycker verkligen om att äta god mat, men vad är egentligen god mat? Det är nästan så jag skäms, men om man lägger in mig på sjukhus eller tvingar mig att gå om ett år i grundskolan - tro mig, om det är något jag INTE skulle klaga på så är det maten, för jag gillar mat som smakar gott, men inte starkt :-)

Eftersom det är jul tänkte jag låta alla eventuella läsare få se att tomten faktiskt finns, kolla här:

Skinkelichesen

Det verkar som att jag har en och annan läsare (blink blink syrran) - kul!

Häromdagen ringde farmor (barnens alltså) och tyckte det var hög tid att outa berättelsen om Skinkelichesen. Hittills har mest sväris och min svåger Wille vurmat en massa för denna figur, men han verkar inte så värst vida känd (eller har jag inte uppfattat stavningen rätt?), jag till och med googlade på Skinkelichesen, som enligt uppgift smyger omkring dagarna före jul och langar i grejer i strumpor lagom till dopparedan...

Det roliga var att ett av våra barn anammade de här historien rakt av och återberättade för mig myten om "Skinkeli-skink-chefen" - roligt tycker jag, som enligt Pärlansson är något av en språkpolis, ja, nej, det känner jag inte igen, jag går bara igång på lite diverse felsägningar.....

Skolfröken

Nu har jag fått terminalglasögon - jag tycker att jag ser ut som en skolfröken, min mamma tycker att jag ser ut som hon, mina barn känner överhuvudtaget inte igen mig och mina arbetskamrater tycker jag ser ut som en cool reklamare - döm själva :-)

Apropå arbete - idag blev ännu en dyster dag på jobbet, då vår marknadschef fick gå hem efter typ 8 år på sin post. Hårt.

Allhelgona en ny favorit

I Allhelgonatider pratas det en del om spöken och gravar i allmänhet och i år även om Skogskyrkogården i synnerhet - där har man nämligen återinvigt en pampig och även lite magisk glasvägg, formgiven av Gunnar Asplund - arkitekten som ligger bakom utformningen av hela Skogskyrkogården. Detta lät oerhört intressant tyckte vi och gjorde det till en happening på lördagen. Vår lilla familj, svärföräldrarna och svägers och hennes familj vallfärdade i väg och tog del av en VÄLDIGT stämningsfull kyrkogård. Tända ljus överallt och en helt makalös stämning, vilket bidrog till att jag genast bestämde mig för att göra detta till en tradition! Glasväggen hittade vi däremot inte, men nöjda ändå stolpade vi sedan hem och intog en god middag hemma i eternitpalatset.

Bladen faller

Sommaren är slut. Ja, DET är den ju för länge sen. Men visan går så, som vi sjunger i kören. Här är en annan fin höstdänga som vi brukar gala till typ Allhelgona:

Var inte rädd för mörkret
ty ljuset vilar där.
Vi ser ju inga stjärnor
där intet mörker är.

I ljusa irisringen
du bär en mörk pupill,
ty mörkret är allt som ljuset
med bävan längtar till.

Var inte rädd för mörkret
ty ljuset vilar där,
var inte rädd för mörkret,
som ljusets hjärta bär.

Erik Blomberg skrev texten nån gång på 20-talet.


Jag tänder ljus och myser. Imorgon får vi reda på om vi har jobbet kvar. En del av oss har det - andra inte. Det blir nog till å sova halvdant inatt.

Säga nej är tråkigt

Igår var jag på jobbet och avlade visit. Där var stämningen lite avmätt och annorlunda jämfört med tidigare, men det är ju inte så konstigt med tanke på senaste tidens news: http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?a=827140

Hur som helst, att träffa kollegor var jättekul och det var ett väldigt kramande från alla håll och jag har jättelätt att svepas med av en god stämning och glömma allt som är problematiskt och bara halka in i min gamla klämkäcka roll och jobba på som vanligt.

Problemet är ju att det är så TRÅKIGT att säga nej och sätta gränser! Hur i hela friden ska jag kunna lära mig det NU, när jag nästan är 40!? Klok-Sara råder mig till att vara mer ego-orienterad och tänka på mig själv och mina behov, det är bättre än att säga nej, för det är så negativt menar hon. Bra råd. Men fortfarande svårt.

Ego? Mina behov? Antar att hon inte räknar att "unna" sig chips och öl till middag som ett mål på vägen till ett mer ego-orienterat liv? Eller?!

Jävlar vad jag behöver träna på detta!

Tränar med kroppen gör jag i alla fall - på en vecka har jag spelat squash två gånger och löptränat två gånger. Och jag mår bara bättre och bättre! Se vad lite lyckopiller, bra terapi, hälsosam kost, god nattsömn och daglig motion kan göra!

Mitt hem - min spegel

Just nu pågår en artikelserie i Svenska Dagbladet om hur vi i Sverige är helt extrema på att satsa all kraft och ekonomi på inredning - allt för att vårt hem ska spegla den person vi är! http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/artikel_1702039.svd

Det är jätteintressant, men ursäkta mig, helt SJUKT vilken konstig inställning vi svenskar har! Dessutom har ju de flesta dessutom SAMMA grejer hemma, SAMMA designade lampor och SAMMA jäla caffe latte-färg på fondväggarna (eller vad det nu är för färg som gäller 2008, jag vet inte). Ingen har ju ett unikt hem längre, utan det är Charles Eames hit och dit och Nordiska Magasinet eller Galleriet eller vad det nu heter - jag blir helt nervös! Visserligen ligger min svärmor bakom en del make-overs i mitt eget hem, och hon gillar ju Eames och gänget, men det viktigaste är väl ändå att vi lyckas förmedla en känsla av mysighet och hemma-känsla i vårt hem. Det är trots allt HÄR vi ska finna lugn och ro och kraft att återhämta oss i en stressig tillvaro, eller hur?!

Problemet för mig är att en del av min livsstress definitivt består av att jag går och jämför mig med hur folk har det hemma, och typ är det tokordnat och välstädat, ja, då måste personerna som bor där vara tokduktiga, sansade och harmoniska personer, och det är som bekant det som ger pluspoäng i MIN ibland skruvade värld. Men, det är också bland annat därför jag går i terapi, för att lära mig att INTE paniktänka och jämföra mig med andra. Varför kan jag inte se t ex barnens ständiga bombnedslag i deras rum som ett tecken på kreativitet - de leker ju verkligen med alla saker de släpar fram, och ritar och målar och bygger och grejar - jag borde vara GLAD! Men istället oroar jag mig och ojar och sover dåligt över att de aldrig kommer att lära sig hålla ordning och därmed bli helt handikappade! Måste jobba vidare på detta...

När hjärnan strejkar - min tuffa tillvaro

Det där lät lite mer dramatiskt än det är. Men faktum är att jag har fått en riktig läxa att lära mig. Efter några veckors vila, eftertänksamhet och filosoferande över livet och jakten på lyckan kan jag nu konstatera att jag känner mig lite mer harmonisk, men framför allt kan jag relatera med lugn inför mina E4-tankar. Nu liknar de mer en riksväg.... Förklaring; min kloka terapeut Sara liknar aktiviteten i hjärnan vid E4:an, tankarna forsar fram i 180 och det finns inte en chans att sänka hastigheten - istället blir det panik och fler sömnlösa nätter.

Det är en lång process och en resa som jag än så länge bara påbörjat.

De rent fysiska symptomen verkar hålla i sig. Till exempel kan jag inte dricka alkohol längre. Trist kan man tycka, jag som har haft "Öl byggde denna vackra kropp" som livsfilosofi i många år. Vad som händer när jag intar alkoholhaltiga drycker är alltså inte att jag börjar joddla "bomber och granater" i värsta Kapten Haddock-anda, utan att jag får blixthuvudvärk och blir helt slut i ett dygn minst. Det är dock inte värre än att jag dricker lättöl istället - inget konstigt med det!

Det andra som skiljer sig mot "förr" är att ljud och ljus kan vara jobbigt om det kommer i alltför stora portioner. Exempel: gårdagens R.E.M-konsert. Men konserten var bra, och Michael Stipe är en riktigt cool kille. De spelade "At my most beautiful" vilket kan bota vilken depression som helst, det enda jag saknade var "Nightswimming".

Sänk kraven

Vilken vilsam tanke. Och lockande - i teorin.

Jag har åkt på en riktig käftsmäll, trodde jag skulle dö.

Hjärnan går i spinn och jag kan inte sova. En del har med jobbet att göra, men inte allt. En viktig del är att jag måste lära mig sänka kraven, men det är så svårt - jag gick aldrig den kursen!

Men nu börjar resan mot att bli lite snällare mot mig själv. Och acceptera att jag inte alltid är delaktig när det går fel ibland och misstag begås. Wish me luck.

Fruntimmer

Nu är det sommar vill jag lova, håller på att svettas ihjäl. Och på sommaren infinner sig fruntimmersveckan, och då har jag namnsdag. I år blev jag uppvaktad av svärmor och svärfar (de uppvaktar väldigt ofta, inte bara mig så klart, hittar alltid en anledning att ge bort ett paket, vilket är ett trevligt drag, om än lite bortkastat på mig, eftersom jag bara blir generad av att få paket!), som stack till mig den här bedårande krokodilen (?) att ha runt handleden - så SNYGG, och så JAG! Svägers fick en likadan - hon är också ett Fruntimmer!

Lägg också märke till att jag har målat naglarna illröda, det händer inte ofta (det är Storis som valt färgen :-))

God kväll!

Hyllningsbrev till Storis

Vi fick en uppgift av Storis lärare. Storis är mitt stora barn som precis gått ut första klass. (Mitt lilla barn, Lillis, fyllde igår 6 år, hå hå vad tiden går...)

"Kära föräldrar! Vi har haft en liten tradition att alla skolbarnsföräldrar skriver ett personligt brev till sitt barn inför läsårets slut...." osv.

Det är en jättebra idé tycker jag. Som att hålla ett hyllningstal till någon som fyller år på en fest till exempel. Fast så klart ännu mer personligt - till ditt BARN.

Lätt som en plätt var också något som for genom mitt huvud - jag gillar ju att skriva och formulera mig i största allmänhet och håller hyllningstal till mina barn gör jag titt som tätt. I alla fall minst tre gånger om dagen. Minst.

Men vad svårt det var att komma till skott och skriva det där brevet! Det blev så högtidligt att jag fick skrivkramp. Uppmaningen från lärarna låg där och väntade, men det blev inte av att jag satte mig ner och skrev. Och Pärlanson är inte att räkna med i dessa sammanhang - han är jättebra på att formulera sig, han skyller på att han har dyslexi, men det påståendet är lika befängt som att han skulle vara arbetarklass, för att han en gång i tiden jobbade på bygge, eller hur det nu var. Bygga är han bra på i alla fall. Men bättre på att bygga hus än meningar. Så det blev jag som skrev brevet. Och det blev värsta hyllningstalet så klart!

Så nu kom skrivlusten igång - kanske blir lite fler inlägg här! Läste just på aftonbladet.se att blogga fungerar som terapi - kolla här: http://www.aftonbladet.se/kropphalsa/article667803.ab . Det visste jag ju redan i och för sig, men låt oss nu befästa det. Blogga mer - deppa mindre!

God natt!

Dolly

Åh, vad hon är bra, Dolly! Och jag som känner mig lite sådär.....upp och ner, kan inte låta bli att känna igen mig i dessa textrader från "Better get to livin'":

Your life's a wreck, your house is a mess

And your wardrobe way outdated

All your plans just keep on falling through

Overweight and under paid, under appreciated

Sånär som på överviktig då kanske. Nåja.

Ska nog ge mig själv det nya albumet på bemärkelsedagen nästa vecka!

Nedladdning

I fredags hade vi lite nedladdningskväll, ibland är man riktigt i tagen, men denna gång blev det lite lagoma godbitar, därav min uppdaterade 10-i-topp-lista till höger:

- "Never seen the light of day" - har ju inte fattat att Mando Diao var så bra! Trodde det var för en yngre publik ;-) Snyyyyygga stråkar, man blir rörd.
- "Boat on the river" - Styx. En gammal favorit till Pärlansson, och även till mig får man säga. Mycket ompa ompa en bit in i låten - catchy!
- "Lucky day" - Frida Snell. En bortglömd favorit.
- "There's a rock" - Brolle Jr och Frida Snell (igen). Finstämd duett, han kan han den där Brolle, minns bara "Playing with fire" för ett antal år sedan, den har jag och Storis starka minnen till, vi lyssnade på den jämt i väntan på att Lillis skulle komma till världen!

Tjejkväll

Häromdagen var jag ute på tjejkväll på stan med tjejerna från förr, det var livat! Eller, livat och livat, men det var kul, det är så tryggt att umgås med vänner man känner väl, man kan säkra en trevlig kväll redan på förhand - toppen!

Vi frågade både på Grodan och Riche om vi fick komma in, men det var FULLT! Otroligt, varför ska alla gå ut på torsdagar? Då gick vi på ett annat ställe, där serverades det italiensk mat som var god, samt ett lätt vin till, som man glömde ta betalt för - tackar.

Sen gick två av oss vidare till Anglais och tog en hutt och pratade lite mer om livet innan vi tyckte det var läggdags och sen unnade vi oss varsin taxi hem. Jag fick dock nobben av en TaxiStockholm-bil, han tyckte min trygga kultursnobbs-på-gränsen-till-överklass-förort var skum verkade det som, för han åkte snabbt vidare så det skrek i däcken (eller så skulle han bara hem och det var åt andra hållet), till slut fick jag tag i en taxi och kom hem till tryggheten, om än lite vingklippt och kränkt.

Måste ut snart igen, alltid händer det nåt oväntat!