Sommaren är slut. Ja, DET är den ju för länge sen. Men visan går så, som vi sjunger i kören. Här är en annan fin höstdänga som vi brukar gala till typ Allhelgona:
Var inte rädd för mörkret
ty ljuset vilar där.
Vi ser ju inga stjärnor
där intet mörker är.
I ljusa irisringen
du bär en mörk pupill,
ty mörkret är allt som ljuset
med bävan längtar till.
Var inte rädd för mörkret
ty ljuset vilar där,
var inte rädd för mörkret,
som ljusets hjärta bär.
Erik Blomberg skrev texten nån gång på 20-talet.
Jag tänder ljus och myser. Imorgon får vi reda på om vi har jobbet kvar. En del av oss har det - andra inte. Det blir nog till å sova halvdant inatt.
30 september 2008
16 september 2008
Säga nej är tråkigt
Igår var jag på jobbet och avlade visit. Där var stämningen lite avmätt och annorlunda jämfört med tidigare, men det är ju inte så konstigt med tanke på senaste tidens news: http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?a=827140
Hur som helst, att träffa kollegor var jättekul och det var ett väldigt kramande från alla håll och jag har jättelätt att svepas med av en god stämning och glömma allt som är problematiskt och bara halka in i min gamla klämkäcka roll och jobba på som vanligt.
Problemet är ju att det är så TRÅKIGT att säga nej och sätta gränser! Hur i hela friden ska jag kunna lära mig det NU, när jag nästan är 40!? Klok-Sara råder mig till att vara mer ego-orienterad och tänka på mig själv och mina behov, det är bättre än att säga nej, för det är så negativt menar hon. Bra råd. Men fortfarande svårt.
Ego? Mina behov? Antar att hon inte räknar att "unna" sig chips och öl till middag som ett mål på vägen till ett mer ego-orienterat liv? Eller?!
Jävlar vad jag behöver träna på detta!
Tränar med kroppen gör jag i alla fall - på en vecka har jag spelat squash två gånger och löptränat två gånger. Och jag mår bara bättre och bättre! Se vad lite lyckopiller, bra terapi, hälsosam kost, god nattsömn och daglig motion kan göra!
Hur som helst, att träffa kollegor var jättekul och det var ett väldigt kramande från alla håll och jag har jättelätt att svepas med av en god stämning och glömma allt som är problematiskt och bara halka in i min gamla klämkäcka roll och jobba på som vanligt.
Problemet är ju att det är så TRÅKIGT att säga nej och sätta gränser! Hur i hela friden ska jag kunna lära mig det NU, när jag nästan är 40!? Klok-Sara råder mig till att vara mer ego-orienterad och tänka på mig själv och mina behov, det är bättre än att säga nej, för det är så negativt menar hon. Bra råd. Men fortfarande svårt.
Ego? Mina behov? Antar att hon inte räknar att "unna" sig chips och öl till middag som ett mål på vägen till ett mer ego-orienterat liv? Eller?!
Jävlar vad jag behöver träna på detta!
Tränar med kroppen gör jag i alla fall - på en vecka har jag spelat squash två gånger och löptränat två gånger. Och jag mår bara bättre och bättre! Se vad lite lyckopiller, bra terapi, hälsosam kost, god nattsömn och daglig motion kan göra!
11 september 2008
Mitt hem - min spegel
Just nu pågår en artikelserie i Svenska Dagbladet om hur vi i Sverige är helt extrema på att satsa all kraft och ekonomi på inredning - allt för att vårt hem ska spegla den person vi är! http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/artikel_1702039.svd
Det är jätteintressant, men ursäkta mig, helt SJUKT vilken konstig inställning vi svenskar har! Dessutom har ju de flesta dessutom SAMMA grejer hemma, SAMMA designade lampor och SAMMA jäla caffe latte-färg på fondväggarna (eller vad det nu är för färg som gäller 2008, jag vet inte). Ingen har ju ett unikt hem längre, utan det är Charles Eames hit och dit och Nordiska Magasinet eller Galleriet eller vad det nu heter - jag blir helt nervös! Visserligen ligger min svärmor bakom en del make-overs i mitt eget hem, och hon gillar ju Eames och gänget, men det viktigaste är väl ändå att vi lyckas förmedla en känsla av mysighet och hemma-känsla i vårt hem. Det är trots allt HÄR vi ska finna lugn och ro och kraft att återhämta oss i en stressig tillvaro, eller hur?!
Problemet för mig är att en del av min livsstress definitivt består av att jag går och jämför mig med hur folk har det hemma, och typ är det tokordnat och välstädat, ja, då måste personerna som bor där vara tokduktiga, sansade och harmoniska personer, och det är som bekant det som ger pluspoäng i MIN ibland skruvade värld. Men, det är också bland annat därför jag går i terapi, för att lära mig att INTE paniktänka och jämföra mig med andra. Varför kan jag inte se t ex barnens ständiga bombnedslag i deras rum som ett tecken på kreativitet - de leker ju verkligen med alla saker de släpar fram, och ritar och målar och bygger och grejar - jag borde vara GLAD! Men istället oroar jag mig och ojar och sover dåligt över att de aldrig kommer att lära sig hålla ordning och därmed bli helt handikappade! Måste jobba vidare på detta...
Det är jätteintressant, men ursäkta mig, helt SJUKT vilken konstig inställning vi svenskar har! Dessutom har ju de flesta dessutom SAMMA grejer hemma, SAMMA designade lampor och SAMMA jäla caffe latte-färg på fondväggarna (eller vad det nu är för färg som gäller 2008, jag vet inte). Ingen har ju ett unikt hem längre, utan det är Charles Eames hit och dit och Nordiska Magasinet eller Galleriet eller vad det nu heter - jag blir helt nervös! Visserligen ligger min svärmor bakom en del make-overs i mitt eget hem, och hon gillar ju Eames och gänget, men det viktigaste är väl ändå att vi lyckas förmedla en känsla av mysighet och hemma-känsla i vårt hem. Det är trots allt HÄR vi ska finna lugn och ro och kraft att återhämta oss i en stressig tillvaro, eller hur?!
Problemet för mig är att en del av min livsstress definitivt består av att jag går och jämför mig med hur folk har det hemma, och typ är det tokordnat och välstädat, ja, då måste personerna som bor där vara tokduktiga, sansade och harmoniska personer, och det är som bekant det som ger pluspoäng i MIN ibland skruvade värld. Men, det är också bland annat därför jag går i terapi, för att lära mig att INTE paniktänka och jämföra mig med andra. Varför kan jag inte se t ex barnens ständiga bombnedslag i deras rum som ett tecken på kreativitet - de leker ju verkligen med alla saker de släpar fram, och ritar och målar och bygger och grejar - jag borde vara GLAD! Men istället oroar jag mig och ojar och sover dåligt över att de aldrig kommer att lära sig hålla ordning och därmed bli helt handikappade! Måste jobba vidare på detta...
08 september 2008
När hjärnan strejkar - min tuffa tillvaro
Det där lät lite mer dramatiskt än det är. Men faktum är att jag har fått en riktig läxa att lära mig. Efter några veckors vila, eftertänksamhet och filosoferande över livet och jakten på lyckan kan jag nu konstatera att jag känner mig lite mer harmonisk, men framför allt kan jag relatera med lugn inför mina E4-tankar. Nu liknar de mer en riksväg.... Förklaring; min kloka terapeut Sara liknar aktiviteten i hjärnan vid E4:an, tankarna forsar fram i 180 och det finns inte en chans att sänka hastigheten - istället blir det panik och fler sömnlösa nätter.
Det är en lång process och en resa som jag än så länge bara påbörjat.
De rent fysiska symptomen verkar hålla i sig. Till exempel kan jag inte dricka alkohol längre. Trist kan man tycka, jag som har haft "Öl byggde denna vackra kropp" som livsfilosofi i många år. Vad som händer när jag intar alkoholhaltiga drycker är alltså inte att jag börjar joddla "bomber och granater" i värsta Kapten Haddock-anda, utan att jag får blixthuvudvärk och blir helt slut i ett dygn minst. Det är dock inte värre än att jag dricker lättöl istället - inget konstigt med det!
Det andra som skiljer sig mot "förr" är att ljud och ljus kan vara jobbigt om det kommer i alltför stora portioner. Exempel: gårdagens R.E.M-konsert. Men konserten var bra, och Michael Stipe är en riktigt cool kille. De spelade "At my most beautiful" vilket kan bota vilken depression som helst, det enda jag saknade var "Nightswimming".
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
