Mitt hem - min spegel

Just nu pågår en artikelserie i Svenska Dagbladet om hur vi i Sverige är helt extrema på att satsa all kraft och ekonomi på inredning - allt för att vårt hem ska spegla den person vi är! http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/artikel_1702039.svd

Det är jätteintressant, men ursäkta mig, helt SJUKT vilken konstig inställning vi svenskar har! Dessutom har ju de flesta dessutom SAMMA grejer hemma, SAMMA designade lampor och SAMMA jäla caffe latte-färg på fondväggarna (eller vad det nu är för färg som gäller 2008, jag vet inte). Ingen har ju ett unikt hem längre, utan det är Charles Eames hit och dit och Nordiska Magasinet eller Galleriet eller vad det nu heter - jag blir helt nervös! Visserligen ligger min svärmor bakom en del make-overs i mitt eget hem, och hon gillar ju Eames och gänget, men det viktigaste är väl ändå att vi lyckas förmedla en känsla av mysighet och hemma-känsla i vårt hem. Det är trots allt HÄR vi ska finna lugn och ro och kraft att återhämta oss i en stressig tillvaro, eller hur?!

Problemet för mig är att en del av min livsstress definitivt består av att jag går och jämför mig med hur folk har det hemma, och typ är det tokordnat och välstädat, ja, då måste personerna som bor där vara tokduktiga, sansade och harmoniska personer, och det är som bekant det som ger pluspoäng i MIN ibland skruvade värld. Men, det är också bland annat därför jag går i terapi, för att lära mig att INTE paniktänka och jämföra mig med andra. Varför kan jag inte se t ex barnens ständiga bombnedslag i deras rum som ett tecken på kreativitet - de leker ju verkligen med alla saker de släpar fram, och ritar och målar och bygger och grejar - jag borde vara GLAD! Men istället oroar jag mig och ojar och sover dåligt över att de aldrig kommer att lära sig hålla ordning och därmed bli helt handikappade! Måste jobba vidare på detta...