Miljöbilsdefinition på franska

Alltså, nog för att jag hanterar det franska språket utan att skämmas, jag använder det både i tal och skrift sedan många år och i princip dagligen eftersom det ingår i mitt arbete. Men när det ska till att skrivas mer myndigt och jag måste svänga mig med specialuttryck och framförallt lite lagom högtravande som man gör i Frankrike bara man skriver minsta lilla avstämningsmail, då blir det lite....platt liksom. Hur mycket jag än tränar så är det svårt att lära sig att uttrycka sig som de "....de är vår intention att bjuda in er till att om möjligt hålla en...fafafafaaaa" Nä, det går inte. Det blir skjutjärnsfranska, "Ni är välkomna att hålla en presentation då och då och....kan ni komma eller?!" typ. Samtidigt är det ju det som gör mitt jobb så himla roligt. Även om jag alltför ofta känner mig som Den Svenska Kocken i Mupparna ("houdiskodi..."). Och "etanoldriven" och "bränsleförbrukning på motsvarande" etc blir kanske inte de helt korrekta termerna. Men jag kan i alla fall förklara.

Men nu är det höstlov, och solen skiner. Jag ska kratta löv och ta ytterligare en funderare på vilka av våra sjuttielva äppelträd som jag till våren kommer hugga ner. För när Pärlansson ägnar sig åt att bygga ny grund under vårt hus ägnar jag alltför mycket av min lediga tid till att samla halvruttna äpplen i trädgården. Inte rimligt. Och inte särskilt kul heller.

Kom nu barn, vi ska ut i solen!

Energitjyvar

Ibland undrar jag varför man är så trevlig och hjälpsam mot alla på jobbet egentligen. Eller, rättare sagt, det vet jag visst, för det ingår i mitt jobb. Dessutom är jag född och uppfostrad att bli sån. Men det kostar på. Ibland önskar jag att jag hade LITE lättare att säga nej. Typ "nej, tyvärr är jag helt galet upptagen just nu, men jag kan vi ta det om en stund?". Men det har jag svårt för. För jag vill vara kompis med alla och jag vill kunna hjälpa alla om det är så att mina kunskaper kan vara någon annan till nytta. För då tror jag nämligen att jag får samma bemötande tillbaka. Men se, det är DÄR JAG TAR FEL! Alldeles för många kan helt samvetslöst sitta och muttra "det ingår faktiskt inte i mina arbetsuppgifter" eller något annat nu-tar-jag-och-stänger-dörren-aktigt. Och jag blir helt galen på det! All inspiration och energi bara rinner bort.

Och sen, fem minuter senare eller så, är jag lika glad igen som en sån där docka som man kan smocka ner så mycket man bara orkar, men den bara fjongar tillbaka upp igen. Gång på gång. Kanske inte så konstigt att man aldrig får löneförhöjning? Kanske ska börja på stänga-dörren-skolan? Var ligger den?

Måndag igen

Idag kom jag till jobbet och kände att jag var minst lika trött som innan helgen - ska det vara så? Nog för att man är lite seg på måndag morgon, men nu kändes det som att bestiga ett berg. Minst. Mörkt och kallt, inte bara ute utan även hemma, eftersom källarväggen fortfarande är under rivning och Pärlansson, tillika min äkta hälft, som har huvudansvaret, är i dålig form och fan vet om vi hinner bygga upp en ny vägg innan snön kommer.

Men bekymra sig är det ingen idé att göra, det hjälper ingen, så mycket vet jag ju.

Väl på jobbet går jag igenom mailen och finner ett meddelande från en tjej som jobbade i receptionen på mitt jobb i somras. Hon är från Dalarna och var på väg att flytta hem och var dessutom nyutexaminerad från högskolan inom sitt område och skulle börja söka jobb. Som tur var började vi prata om detta och som tur är har jag lite kontakter i just Dalarna, eftersom jag spenderat större delen av min uppväxt där. Ja, i mailet jag fick idag stod det att hon hade FÅTT jobb tack vare min kontakt och var så himla glad!

Känslosam som jag är, dessutom kraftigt utarbetad, fällde jag en tår och blev så otroligt glad. Så blev det en bra start på dagen i alla fall!

Tillbaka på jobbet

Till vardags ser jag mig själv som en hyfsat strukturerad person, som gillar mitt jobb och som ser eventuella problem som utmaningar som jag gillar att hitta lösningar på. Jag tycker även att mina kollegor är trevliga och ganska roliga ibland.

Men nu. Jag har tappat alla rutiner som jag byggde upp innan semestern. Jag sitter med en rad arbetsuppgifter som borde vara ett nöje att ta tag i. Men icke. Jag har så tråkigt. Jag har inget tempo. Och värst av allt - mina kollegor är inte ALLS så schyssta och trevliga som jag minns dem.....

Jag tog upp det här när jag lunchade med en av dem (kollegorna) idag. Jag har sedan en tid också bestämt mig för att koncentrera mig på folks positiva sidor, istället för att fokusera på det som är negativt och leta fel (det händer ibland att jag gör det, men nu tränar jag alltså på att göra tvärtom, något som fått mig att tänka mer positiva tankar överlag - prova får du se, det funkar!). I alla fall. Det jag kom fram till är att när vi alla har varit borta från jobbet så har vi kommit bort från jobbjargongen och därmed det språk som vi pratar just på min arbetsplats. Att vi nu pratar förbi varann och missförstår varann och övertolkar varandras tonfall är alltså att vi glömt bort hur vi pratar jobbspråket! Aha!

Så, vad kan det ta innan man är tillbaka i den vanliga jargongen? En vecka? Vi får väl se.

Jobbig vecka

Pustar ut efter en otroligt intensiv vecka på jobbet; möte för pressen på måndagen och sen var det dags att sy ihop en maskin-mässa med mera MED MERA - det blir aldrig lugnt! Men det är kul samtidigt, mitt jobb. Känner mig verkligen som en rookie, men det är en jätterolig skola jag går i!

Ett första inlägg

Så. Nu har jag också en blogg. Titeln är en adress som en gång varit min och som jag ibland återvänder till - inte PRECIS den, men nära.