Har hållit på och tänkt att värst vad lite bra filmer det görs nuförtiden. Man blir liksom inte så berörd. Och då har jag tänkt att det kanske är åldern, man har fullt upp med att oroa sig för att barnen ska gilla en och inte spåra ur, och en massa andra vardagsbestyr. Så jag har typ bara accepterat att det är så.
Men nu har jag sett en film som ger mig hoppet tillbaka, och den handlar just om livets olika faser och hur viktigt det är att göra nåt vettigt och hänga mycket med sin familj. Shit, nu kom jag hem. Och blev glad och rörd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar